Mot slutet av 1800-talet kom ny teknik och nya idéer. Mjölkhanteringen började gå från att vara ett hantverk på gården till en liten industri i byn.
Den nya idén var att starta byamejerier där man gjorde smör och ost av mjölken från flera gårdar. Det första byamejeriet i Norrbotten startades i Rutvik 1869 men blev inte långlivat. Även i Ängesbyn, Avan och Persön gjordes försök med mejerier. Mer långlivade andelsmejerier i Lulebygden startades i Ersnäs, Antnäs och Alvik. I Råneå fanns mejerier i Melderstein, Vitå-Högsön och Niemisel.
Den nya tekniken kom med mekaniska smörkärnor och separatorer, pastöriserings-apparater och ältningsmaskiner. Maskinerna drevs av ångturbiner och remdrift. Trots det fortsatte mejerihanteringen att vara ett kvinnoyrke. De kallades mejerskor och förutom att tillverka smör och ost var de även maskinskötare. Den gamla uppfattningen om mjölken som kvinnans område vägde fortfarande tyngre än bilden av maskindrift och teknik som mannens domäner.
Mejerskorna fick sin utbildning vid kvinnliga mejeriskolor, varav en fanns i Antnäs. Där fick de praktisk undervisning i beredning av smör och ost men också skötsel och reparation av maskinerna. De fick också teoretisk undervisning i svenska, räkning, kemi, fysik och bakteriologi, mejerilära, maskinlära, skötsel av elektriska ledningar samt bokföringsteknik.
