I mejeriet. Foto: Okänd

Mejerskan som försvann

För hundra år sedan var tillverkningen av mejerivaror ett typiskt kvinnoyrke. Det var något suspekt med karlar som höll på med mjölk. Några årtionden senare var de kvinnliga mejerskorna nästan helt borta och yrket hade tagits över av män.

I gamla tider var hanteringen av mjölk helt och hållet kvinnornas område. Kvinnor skötte om korna och mjölkade dem, silade mjölken och skummade av grädden, satte fil och kärnade smör. Detta gjordes i liten skala hemma på gården där fähuset var kvinnornas domän. Under somrarna hade många sina kor på fäbodar i skogen. Även där var det kvinnor som skötte ruljangsen.

Kvinna med kor.

Fäbodpiga vid Alviks fäbodar på 1930-talet. Foto: Okänd

Äldre kvinna med två kor står på en äng.

Lovisa Björk från Jämtön, Råneå, med sina kor. Foto: Agabus Björk

Smör, ost och maskiner

Mot slutet av 1800-talet kom ny teknik och nya idéer. Mjölkhanteringen började gå från att vara ett hantverk på gården till en liten industri i byn.

Den nya idén var att starta byamejerier där man gjorde smör och ost av mjölken från flera gårdar. Det första byamejeriet i Norrbotten startades i Rutvik 1869 men blev inte långlivat. Även i Ängesbyn, Avan och Persön gjordes försök med mejerier. Mer långlivade andelsmejerier i Lulebygden startades i Ersnäs, Antnäs och Alvik. I Råneå fanns mejerier i Melderstein, Vitå-Högsön och Niemisel.

Den nya tekniken kom med mekaniska smörkärnor och separatorer, pastöriserings-apparater och ältningsmaskiner. Maskinerna drevs av ångturbiner och remdrift. Trots det fortsatte mejerihanteringen att vara ett kvinnoyrke. De kallades mejerskor och förutom att tillverka smör och ost var de även maskinskötare. Den gamla uppfattningen om mjölken som kvinnans område vägde fortfarande tyngre än bilden av maskindrift och teknik som mannens domäner.

Mejerskorna fick sin utbildning vid kvinnliga mejeriskolor, varav en fanns i Antnäs. Där fick de praktisk undervisning i beredning av smör och ost men också skötsel och reparation av maskinerna. De fick också teoretisk undervisning i svenska, räkning, kemi, fysik och bakteriologi, mejerilära, maskinlära, skötsel av elektriska ledningar samt bokföringsteknik.

Vid ystningskaret i Antnäs mejeri. Andra kvinnan från höger är föreståndaren Gerda Jansson. Hon har mössa på huvudet, vilket man fick när man tagit examen som mejerska. De övriga på bilden är elever och de fick bara ha en "snibb" på huvudet. Bilden är troligen från 1920-talet. Foto: Okänd

Mejerskor i Antnäs mejeri omkring 1930. Det är rent och snyggt – hygienen var oerhört viktig i arbetet. Foto: Okänd

Två män och tre kvinnor i ett gammalt mejeri.

Interiörbild från mejeriet i Niemisel år 1914. Mejeriet var i drift 1910–1940. Foto: Okänd

Isblock lossas vid Antnäs mejeri. I mitten står kvinnlig personal från mejeriet. Det är männen som sköter hästtransporterna. Foto: Okänd

Tre kvinnor med vita förkläden.

Mejerskor vid mejeriet i Luleå. Foto: Okänd

En respekterad yrkeskvinna

Mejerskan var ofta en aktad person i byn, respekterad för sin yrkeskunskap. En skicklig mejerska var högt eftertraktad. Samtidigt var arbetet hårt och ansvarsfullt, det var många bönder som hade synpunkter på arbetet och inget fick gå fel.

Arbetsdagen kunde börja vid fem–sex på morgonen och avslutas vid nio på kvällen. Tunga mjölkkrukor skulle lyftas och stora ostar vändas flera gånger om dagen. I praktiken var det bara ogifta kvinnor som var mejerskor. Arbetet tog mycket tid i anspråk så om mejerskan gifte sig lämnade hon ofta sitt yrke för att ta hand om hem och familj.

Kvinna i profil

Länsmejerskan Anna Gustafsson. Foto: Henny Tegström

Länsmejerskan

Byamejerierna hade en del svårigheter i början. En viktig roll för att de skulle komma i gång och lyckas hade Anna Gustafsson som anställdes som länsmejerska år 1892. Hon åkte runt bland ofta ointresserade bönder och upplyste dem om fördelarna med mejerier. Tack vare henne anlades flera mejerier och metoderna utvecklades. Hon var även drivande i att skapa en mejeriutbildning i länet.

Maskiner i mejeri.

Interiör från mejeriet på Storgatan i Luleå. Foto: Okänd

Mejeristerna tar över

Under mellankrigstiden förvandlades mejeriyrket från kvinnligt till manligt. 1920 var två tredjedelar av den kvalificerade arbetskraften på mejerierna kvinnor. 1950 var de bara fem procent.

Detta har ett samband med att mejerierna centraliserades till större enheter. Byamejerierna lades ner och produktionen flyttade in i stora mejerier i tätorterna. Så även i Luleå: mejerierna i Antnäs, Ersnäs, Alvik lades ner under loppet av några år på 1940-talet. Mejeriet i staden blev det enda i Luleå. Det startades 1922 och låg på Storgatan 52.

Mejerskorna blev allt mer ifrågasatta. I takt med att maskintekniken tog över allt mer spreds uppfattningen att män var bättre lämpade att sköta mejeriindustrin. Staten bidrog också till det genom att erbjuda män bättre och mer tidsenlig utbildning. Mejerskor blev praktisk taget utestängda från kvalificerat maskinarbete.

När små mejerier lades ner var det ofta männen som erbjöds jobb på de större centralmejerierna. De kvinnor som blev kvar på mejerierna fick ofta utföra enklare jobb, sköta paketering, diska, skura eller stå i mjölkbutiken.

Invägning av mjölk vid mejeriet i Luleå på 1950-talet. 20 år tidigare var det kvinnor som skötte invägningen. Foto: Okänd

Mjölkbutik interiör

Mjölkbutiken i Luleå mejeri på Storgatan 52. Foto: Okänd

Mer att läsa:

Annika Hallinder, Mejerska – yrket som försvann. Västerbotten 1994:3.

Rolf Johansson, Därför blev det så: Lantbrukskooperationens rörelser i Norrbotten. 2009.

Lena Sommestad, Att skapa genus: teknik och kvinnlighet i svenska mejerier. Daedalus 1993.

Till historiska bildarkivetlänk till annan webbplats

Läs mer om Luleås historia via Bilderna berättar