Råneå socken blir till

När den sista landisen drog sig undan för ca 6 500 år sedan, låg stora delar av Råneå socken under vatten.
Snöbergets hätta låg som en holme längst ut vid kusten. Snipens högsta topp låg strax under vattenbrynet. Allt eftersom vattnet sjönk undan steg landet upp ur havet.

Den förste vandraren som kom, var en stenåldersman. Marken där han stod visade sig vara bördig, vilket gjorde att han kunde livnära sig på vad naturen hade att erbjuda.

Allt eftersom åren gick kom befolkningen att öka. Större markområden odlades upp och bebyggdes.

Boställen kom att finnas i Valvträsk, Abramså, Forsträskhed, Storträsk och Långvik. Alla dessa platser visar på var kustlinjen ungefär var belägen.

En begynnande sockenbildning trädde så småningom fram. År 1314 fanns i stiftet två socknar, Ume och Bygde. För att få kolonisation norrut , kom en anbefallning från Magnus Erikssons förmyndarregering.
År 1327 fick ärkebiskop Olov Björnsson i Uppsala, "full ägandemakt att för utvidgande av Kristi dyrkan ge och upplåta de folktomma trakterna där norrut till dem, som där ville bosätta sig".
De "folktomma" trakterna var landet mellan Skellefteå och Luleå älvar. Detta förde med sig, att Luleå bli ett eget pastorat på 1340-talet, med underlydande kapell i Piteå och Torneå.

I och med detta hade Råneå organisatoriskt inlemmats i den svenska kyrkan. När ärkebiskop Nils Ragvaldsson gjorde sin biskopsvisitation år 1445, var råneborna närvarande. Med sina egna insegel, bekräftas det löfte som de hade avgett, under det svåra peståret år 1440.

Allmogens brev, är ett värdefullt dokument och har följande lydelse;
"vi kungöra med detta vårt öppna brev, att för några år sedan, som var året efter Guds börd det ettusenfyrahundrafyrtionde, kom till oss av Guds lönliga domar en stor plåga och död, som var pestilentia uppå folket, vilken plåga så stor och idelig var, att vi ej annat visste utan det vi alla skulle av henne blivit överväldigade och dött. Och i den stora bedrövelse och nöd vi voro stadde i, visste vi ej varmed vi skulle blidka Gud, att han värdigades vända sin nåd till oss och frälsa oss från den plågan, utan att vi gjorde Gud och Sankt Erik efter vår kyrkoherres råd ett mäktigt, endräktigt och evigt löfte i vår kyrka Lula med uppräckta händer, fallandes alle på knä, av den innebörd, att var och en person ... ingen människa undantaget ... i vår föreskrivna socken Lula, skall giva Gud och Sankt Eriks kyrka till byggning vart år en penning, vilket löfte vi skola evärderligt och obryteligt hålla, så länge vår kyrka och socken står. Och då vi detta löfte givit, då gjorde Gud för sin mildhet och misskund och Sankt Eriks bön sin nåd med oss och den förr nämnda pestilentia och plågan vändes strax ifrån oss, så att ej dog en människa sedan av henne".

För att inte helt försumma den kristliga tron i vår landsända, fick år 1599 två kungliga kommissarier i uppdrag, att undersöka var man lämpligen kunde bygga en kyrka och en prästgård, i de fyra lappmarkerna: Umeå, Piteå, Luleå och Torneå.

För att få bilda en socken måste man uppföra en kyrka eller ett kapell, få det invigt samt dess bestånd ekonomiskt tryggat.

Den 2 februari år 1642 undertecknade representanter för dessa 100 bönder en avhandling. Genom vilken de av rånbyns bönder förvärvade;

  • kyrkovall med plats för ett kapell
  • kyrkstugor och andra "publika byggnader"
  • ett kyrkobord, dvs jord som kunde livnära präster och klockare

Så kom äntligen den dagen som de alla hade väntat på. Ärkebiskopen av Uppsala, Laurentius Paulinus Gothus, kom till denna del av sitt stora stift för att hålla visitation.

Den 2 juli år 1642 steg några av rånebygdens män fram och anhöll om ärkebiskopens samtycke att få bygga en kyrka i Rånbyn.
Råneborna fick en skrivelse från ärkebiskopen med följande lydelse:
"framträdde Nordfjärdingen av Luleå socken andragandes att de ej allenast allaredan emot redbar betalning uppköpt och inlöst av Råne by där överst på berget 500 alnar i längden från öster till väster och 400 alnar i bredden från söder till norr, till den ändan, att där få anlägga och uppbygga ett kapell, utan och nödiga ägor och förmåner till ett kyrkobords inrättande därstädes för den tillkommande kyrkostaten. Anhålles allt därför om vår vilja och samtycke därtill, eftersom de alla hade en ganska lång och äventyrlig väg till kyrkan i Luleå, synnerligen med sina barn, när de skulle låta döpa dem, och att höst och vår ofta vore omöjligt på några veckors tid för någon att kunna komma fram den vägen. Att det även av andra allmänneligen besannades och det befinnes till främjande av Guds ära samt många själars salighet. Allthärför blev beviljat och samtyckt att de byar av Nordfjärdingen, som låg närmast Rånberget skulle få anlägga och uppbygga ett kapell samt nödiga tomtär för kyrkostatens och församlingens kyrkohus samt andra byggnader".

Med detta goda och högtidliga besked fick råneborna återvända från storhelgen. Nu kunde kyrkbygget börja och socknen ta gestalt. Trots att det var slåttertid började bönderna att föra fram timmer från Rånberget, så snart platsen var bestämd av vederbörande myndighet.

I ett brev till ärkebiskopen den 29 juli år 1642 berättar landshövdingen i länet, Frans Cruse;
"att han besiktigat rum och ställe för kapellet, till vilket bönderna då stodo i begrepp att framföra timmer".

Det hus som började uppföras, kallades S:t Peders eller Pers Capell efter kyrkan i Luleå, helgad åt aposteln S:t Petrus.
Detta S:t Pers kapell blev socknens första kyrka. Timmer till kyrkan hade bönderna, men det saknades pengar till snickerier, klocka och enkla prydnader. Därför fick man en rikskollekt, men den räckte inte långt. 

År 1646 skickas Nils Olufsson från Böle ut på tiggarresa. Han begav sig på ärkebiskopens inrådan om insamlingen, iväg till Stockholm, i september samma år.
Insamlingen till kyrkan pågick under åren 1646-1651. Fram till år 1662 hade insamlingen gett 720 daler i kopparmynt, 38 daler silvermynt samt 71 riksdaler in specie. Med 1955 års penningvärde, kom det att motsvara ca 70 000 kronor.

 

Råneå konstituerades till ett särskilt prästagäld

Den 2 november år 1654 undertecknade kung Carl X Gustav en skrivelse, som medgav att Råneå konstituerades till ett särskilt prästagäld och blev därmed avskilt från Luleå kyrkosocken. Herr Johan Nicolai Bottneinsis förordnades till kyrkoherde i denna församling.  

Till Råneå socken kom att höra följande tolv byar: Sundom, Mjöfjärden, Råneå, Böle, Prästholm, Årbyn, Niemisel, Degersel, Högsön, Vitån, Jämtön och Avan.
Denna åderlåtning av Luleå socken gick inte obemärkt förbi, dels ur skattesynpunkt, men även av ett minskat antal kyrkobesökare i kyrkan.

Kyrkoherden Johannes Anthelius gjorde tappra försök att få tillbaka råneförsamlingens bönder till Lulesocknen, men utan resultat. Alla byar var dock inte odelat glada att tillhöra Råne socken varför Sundom fem år senare lämnade socknen och gick tillbaka till modersocknen Luleå.