Utbredning
Berguven har en eurasisk utbredning och förekommer i Nord- Öst- och Sydeuropa samt i större delen av Asien. För eventuell utbredning i Nordafrika se nedan. Berguven är huvudsakligen en stannfågel men ungfåglar kan göra milslånga förflyttningar. I Sverige häckar berguven i stora delar av landet, förutom i Lappland. Berguven trivs i bergiga skogstrakter, på stupande bergsbranter och klippiga skärgårdsöar och kan dagtid ses sitta stilla på något undangömt ställe. Trots att fåglarna anses vara förknippade med vildmark och obygd, har de observerats jagande på öppna soptippar i norra Europa. Det här fenomenet utgör en viss risk för uven, eftersom råttorna de livnär sig av kan bära på miljöfarliga ämnen. Berguvar som jagar på soptippar har ibland setts flyga med diverse avfall insnärjda runt fötterna.
Utseende
Berguven är 60-75 cm lång och dess vingspann är 138-170 cm. Den väger 2-4 kilo och är därmed den största och tyngsta av världens ugglor. Utmärkande är dess tydliga örontofsar och orange iris, samt det stora huvudet och den yviga fjäderdräkten. Örontofsarna hålls lågt åt sidorna när uven är avspänd eller orolig, uppresta när uven ropar eller är upprörd. Örontofsarna syns inte när i flykten som är kraftig, stadig och påminner om en stor vråk. Till skillnad från vråkarna är dock berguvens vingar mer kupade i glidflykten. Bröstet är kraftigt svartstreckat ovanpå en gulbrun grundton. Magen är rostgul med smala, svarta streck. Ovansidan är mörkbrun och har grova fläckar samt en tvärvattring i svart. Vingen har ett svartvitt band. Strupen är vit och ses bara när fågeln ropar. Tarsen och klorna är grova. Nykläckta ungar har en ljusgrå dundräkt. Denna dräkt ruggas och efter bara några veckor är deras fjäderdräkt nästan färdigbildad, dock är huvudet fortfarande beklätt med dun och de kan igenkännas genom sina relativt små tofsar. Normalt blir berguven runt 20 år, men i fångenskap kan de leva betydligt längre, troligen upp till 60 år.
Läte
Sången framförs av hanen och hörs främst på vårvintern (men även ibland på hösten) och är ett mycket djupt tvåstavigt hoande, "oo-hoo". Andra stavelsen på ropet är betydligt lägre. Sången kan höras upp till 4 kilometer vid goda väderförhållanden. På det längsta höravståndet hörs endast den första tonen. På nära håll kan den låta förvånadsvärt lågmäld. Locklätet hörs av honan och är ett skrovligt skällande läte, rhäeff , den har också ett trutlikande orosläte. Varnar gör fågeln med ett skällande ka. Ungarna tigger efter mat med ett ljudligt tju''ysch, som hörs under nätter i augusti.
Föda
Berguven brukar jaga mest under natten och lever till hälften av gnagare (brunråtta, vattensork). Den kan också ta byten som harar, änder, kråk- och vitfågel. Fisk, grodor och olika småfåglar är annan populär föda. Ibland kan berguven ta andra ugglor samt rovfåglar.
