Denna nyhet är äldre än 6 månader och är kanske inte aktuell längre.

Socialpedagog är en ny roll inom skolan. Sara Langås finns bland eleverna i ”mellanrummen” där inte andra vuxna finns.

"Det bästa är alla fina möten och samtal med eleverna"

Sedan januari 2018 arbetar Sara Langås som socialpedagog på Residenskolan. Socialpedagog är en ny befattning i skolan i Luleå som ska underlätta lärarnas arbete och finnas som ett extra stöd till eleverna. Det kan handla om konflikthantering, mentorskap eller motiverande samtal.

Vad innebär det att arbeta som socialpedagog i skolan?

– Det innebär att arbeta med elevstöd, enskilt och i grupp. Jag är en del av elevhälsan och samverkar med kurator, lärare och föräldrar. Konflikthantering, förebyggande arbete och motiverande samtal är också en del av mitt arbete. Jag finns bland eleverna i ”mellanrummen”, där inte andra vuxna finns. Min roll är ny för både mig och skolan och det tar tid att hitta formerna för mitt arbete. Men på sikt hoppas jag att kunna avlasta lärarna mer i deras roll.

Finns det en särskild utbildning för att jobba som socialpedagog i skolan?

– Jag är utbildad socialpedagog vid Kalix folkhögskola. Utbildningen är en tvåårig eftergymnasial utbildning. Man kan också ha andra utbildningar som t.ex. socionom- eller beteendevetarutbildning.

Vilka egenskaper är viktiga i din roll som socialpedagog?

– Man behöver vara kreativ, ha lätt för att samarbeta, se möjligheter och framför allt ha ett genuint intresse och engagemang för vilka eleverna är som personer.

Vad är det roligaste med ditt jobb?

– Det bästa med mitt jobb är alla fina möten och samtal med eleverna. Det är ett varierande jobb, ingen dag är den andra lik, det gillar jag!

Vad gör du på fritiden?

– På fritiden umgås jag gärna med familj och vänner. Jag gillar att vara ute i naturen. Matlagning är också ett av mina stora intressen, jag provar gärna nya recept.

Vad är bäst med Luleås friluftsliv?

– Isvägen i Luleå är fantastisk! Ormberget är också bra, särskilt vintertid med fina skidspår.

 

Text: Caroline Rönnberg
Foto: Birgitta Lindvall Wiik