Ekorre 1992

Ekorre

,

europeisk ekorre

eller

röd ekorre

(

Sciurus vulgaris

)

Utbredning: Ekorren lever främst i barrskog men finns även i lövskog. Arten förekommer i hela Europa och norra Asien, nordgräns vid tundran, sydgräns från Medelhavet över Kaukasus, södra Uralbergen, centrala Mongoliet till nordöstra Kina. I Sverige är ekorren är vanlig i skogsområden i hela landet, med undantag endast för fjällbjörkskogen, där den endast förekommer sällsynt. Den trivs i städernas parker och trädgårdar.

Hot: I Europa är ekorren hotad eller undanträngd av den införda grå ekorren (Sciurus carolinensis) i främst Storbritannien och Italien (förrymda djur från fångenskap). Den grå ekorren förefaller kunna tränga undan den röda med stort genomslag. Förrymda djur i Italien har lokalt kraftigt decimerat den röda stammen och i England är stammen kraftigt reducerad ända upp till skotska gränsen. Den grå ekorren sprider sjukdomar som är dödliga för den röda ekorren och den kan utnyttja viss föda mer effektivt (bland annat ekollon).

Naturliga hot är större rovfåglar som ugglor, duvhök, vildkatt och trädmård. Hermelin tar ungar. Ekorrar som överraskas på marken kan ibland falla offer för hundar, tamkatter eller räv.

Beskrivning: Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, s.k. gråverk). Undersidan är gräddvit. Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Vinterpälsen bärs mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun.
Kroppslängden uppgår till 24-30 cm förutom svansen som är 17-20 cm. Vikten är mellan 200 och 450 g. Hanen och honan är lika stora.

Ekorren har en karakteristisk svans, vars syfte tros vara att hjälpa till att hålla balansen när den hoppar mellan grenar och kan hålla ekorren varm när den sover.
Frambenen är kortare än bakbenen och har rudimentär tumme. Den har långa, vassa, krökta klor som hjälper den att klättra i träd. Ögonen är stora och utstående.
Lätet är smattrande eller tjattrande, men även andra ljud förekommer. Varningsropet är ett metalliskt "tjiuck".

På marken rör den sig uteslutande genom språng. Spåren som den efterlämnar sig har de större bakfötterna först och de mindre framfötterna bakom, båda sida vid sida. Avtrycken består av fem spretande tår i bakfotsspåret och fyra i framfotsspåret.

Beteende: Ekorren är aktiv på morgonen och sent på kvällen. Mitt på dagen vilar den ofta i sitt på bo för att undvika värme och fåglar. På vintern är dagsvilan kortare. Vid dåligt väder kan ekorren stanna i boet i flera dagar i sträck. Ekorrar kan simma, men det går väldigt sakta.
Ekorrar lever ensamma och delar helst inte mat med andra. Utanför parningssäsongen och på vintern kan flera ekorrar dela bo för att hålla värmen. Ekorren är ganska oskygg för människor, därför är det ett av de skogsdjur vi ser oftast.

Parning: Ekorrar bygger eget bo av ris eller kvistar eller övertar andras, ofta större övergivna fågelbon. Nästan vad som helst i ett träd duger men den föredrar håligheter - gamla hackspettbon, holkar, hål i stammar. Dräktighetstiden är 32-40 dygn. Ekorren är polygam och har individuellt varierande parningsrytm, varför nyfödda ungar kan påträffas hela våren och sommaren. Ungarna är 1-7 i varje kull, honan får 2 eller 3 kullar per år, den första i februari eller mars. De blinda ungarna öppnar ögonen efter omkring 14 dagar och lämnar boet efter 5-6 veckor men blir kvar i födelseområdet till hösten. Ungarna diar i 10 veckor och börjar äta fast föda vid 7 veckors ålder. Vid 12 månaders ålder är ekorren könsmogen. Livslängden i det vilda är normalt ca 3 år, men vissa individer blir ända upp till 6-7 år gamla, och i fångenskap ännu äldre.

Föda: Huvudfödan är växtföda, så som barrträdsfrön och -blommor, framförallt granens hanblommor. Den äter också ollon, nötter, tallbark, svampar, bär, bladlöss och fågelägg. Ekorren efterlämnar sig kottar som är ofullständigt rensade. Tvärtemot vad som normalt antas kan inte den röda ekorren effektivt smälta ekollon (vilket däremot den grå ekorren kan). De kan ta bort bark från träd för att komma åt saven. 60-80% av den vakna tiden går åt till att säta och samla mat. Överbliven mat sparas i gömmen, nedgrävda eller i hål i träd, som den kan äta när det blir brist på mat. Ekorren kommer inte alltid ihåg var den gömt maten och får därför leta efter den igen när det behövs. Många gömmen återfinns aldrig. Ekorrar har inga revir utan flera ekorrar kan leta mat inom samma område.

(källa: Wikipedia)